Avhoppare

Det är många som har hoppat av föreningen Vetenskap och Folkbildning under åren. Antalet medlemmar i föreningen VoF (Vetenskap och Folkbildning) var 2008 ca 3000 medlemmar, 2017 ca 2.800. År 2020 var antalet ca 2.600 st. Men det är inte många som har motiverat sina avhopp. Här är dock några. Hoppas att skaran växer.

Germund Hesslow

Germund Hesslow, professor i neurofysiologi, docent i filosofi och f.d. kontaktperson för VoF. I sitt brev till f.d. styrelseordförande i VoF, professor Dan Larhammar skriver han bl.a. följande:

Under många år har jag betraktat mig som en anhängare och stödjare av Vetenskap och Folkbildning. Även om jag aldrig varit glad över att man delar ut ett förvillarpris, så har jag tyckt att föreningen gjort ett berömvärt arbete och en viktig samhällsinsats genom att rikta saklig kritik mot pseudovetenskap och dålig vetenskaplig stringens. Just förvillarpriset svär litet mot detta genom att inte vara ett särskilt bra exempel på ”saklig kritik”, men jag har svalt detta som en underhållande skämtsamhet. Men inte nu längre. I mina föreläsningar om den vetenskapliga kulturen brukar jag avsluta med en maning till saklig diskussion och ett avståndstagande från mobbning av oliktänkande. Förvillarpriset har i viss mån karaktären av just mobbning och hade jag haft något att säga till om i VoF hade jag verkat för dess avskaffande. Förvillarpriset är dock inte bara olämpligt i princip – nyligen har VoF enligt min mening gjort ett rejält klavertramp i valet av mottagare.

Vill man peka ut kolportörer av osanningar, slarvig vetenskaplig argumentation, misstänkliggörande förtal eller hysterisk alarmism finns det många värdiga mottagare i klimatdebatten både bland alarmister och skeptiker. VoF:s anklagelser mot Stockholmsinitiativet är dock så grovt osanna, orättvisa och ett så flagrant exempel på ”ogrundade anklagelser” att utdelarna av förvillarpriset denna gång faktiskt är mer förtjänta av det än mottagarna.

Jag känner inte längre igen Vetenskap och folkbildning och kan inte ställa mig bakom dess verksamhet. Jag kan därför inte längre stå kvar som kontaktperson.

Och en sak till. Om man är angelägen om att befordra en rationell och öppen diskussion, är det normalt viktigare att rikta sin kritik mot mäktiga, inflytelserika personer och organisationer än mot dem som befinner sig i utkanten av den offentliga debatten. Det är således viktigare att hålla efter sanningens dödgrävare inom universitet och statliga organisationer än att håna människor som är i underläge. Kommer det en tid då vi får se ett förvillarpris till alla de akademiska lärare och forskare i beteendevetenskap som i decennier förnekat välunderbyggda biologiska fakta, till de forskare som ganska nyligen drev kampanj om skogsdöden, de professorer som underblåste eller höll tyst om den hysteri kring bortträngda minnen av incest som placerat massor av oskyldiga människor i fängelse eller till alla dem som givit legitimitet åt den sk ”genusforskningen”? I så fall kommer jag åter att applådera VoF.

Christine Öberg

Christine_Oberg_Foto-naturvetarna
Christine_Oberg_Foto-naturvetarna

Christine Öberg, doktor i medicinsk vetenskap och tidigare styrelseledamot i VoF är inne på samma spår. Hon skriver bl.a. följande.

SKEPTIKERRÖRELSEN – ETT TACK OCH ETT FARVÄL

Nedan förklarar jag varför skeptikerrörelsen i allmänhet och föreningen Vetenskap och Folkbildning i synnerhet inte fungerar. Generaliseringar? Javisst. Och #inteallaskeptiker. Men tillräckligt många för att rörelsen inte ska fungera.

Felen med skeptikerrörelsen, i tre punkter:

Oförmåga att tillämpa samma kritiska blick på sig själv som andra

Det här är för övrigt det största problemet

Att inte kunna rätta sig när man har fel och oförmåga att ta till sig fakta som strider mot den egna världsbilden är i lika hög grad ett problem bland skeptiker som någon annanstans. Viljan att vända den kritiska blicken mot sig själv och fundera över vilka förutfattade meningar man själv har och vilka felaktigheter man tror på är i stora delar av skeptikerrörelsen helt obefintlig. Det här leder såklart till att skeptiker reagerar på samma sätt som vilken vaccinmotståndare som helst när de stöter på sådant som är obekvämt. Det vill säga man bortförklarar och slätar över, raderar kommentarer och i värsta fall blockar den som säger emot.

Och observera. Det här är ett beteende som återfinns hos personer som har eller har haft ledande positioner inom skeptikerrörelsen. Det är alltså inga nybörjarfel eller fel som är förbehållet några få i utkanten.

Ett annat exempel är för övrigt det här med manipulation. Inom skeptikerrörelsen finns det gott om magiker som gärna uppträder för att visa hur lätt det är att lura människor, och det slängs med en hel del buzzword i still med ”kognitiv bias” överlag i rörelsen.
Dessvärre är skeptiker i praktiken minst lika bra som någon annan på att låta sig förledas av storslagna planer och vackra ord. Jag har också varit med om att skeptiker inser att en situation håller på att spåra ut, men kommer med allt mer fantasifulla förklaringar till varför de inte kan agera. Och igen. Det här rör alltså personer som har ledande positioner inom rörelsen.

Nu menar jag inte att man som skeptiker ska överge samhällsengagemang till förmån för ett inåtvänt analyserande. Men för att ha någon som helst trovärdighet i de frågor man driver så måste man i alla fall göra ett försök att leva som man lär. Om man inte ens försöker vara den förändring man vill se i världen –vad har ens rörelsen för existensberättigande?

blomrad-mini

Viljan att folkbilda är betydligt mindre än lusten att håna de som har fel

Istället för att försöka nå fram till människor som så hemfaller skeptikerrörelsen alltsom oftast åt hån och en överlägsen attityd. Jag har gått i den fällan själv, för övrigt.

Eftersom man inte vågar se samma fel hos sig själv som hos andra så är det här beteendet inget annat än hyckleri.

Ett tydligt exempel på det här är Göran Lambertz. Hans uttalande om att Sture Bergwall/Thomas Quick med 183% säkerhet är skyldig till seriemord har det skämtats till leda om (till viss del förståeligt såklart, och nej, jag är inte oskyldig här heller). Samtidigt så finns det gott skeptiker som själva uttalar sig tvärsäkert om sådant de inte kan.

(Observera! Givetvis ska Lambertz kritiseras. Jag känner också personer som har försökt nå fram till Lambertz på olika sätt. Min poäng är att fenomenen ”uttala sig tvärsäkert om saker man inte kan” lever och frodas i hög grad inom skeptikerrörelsen.)

blomrad-mini

Överskattande av kunskap

En delförklaring till attityderna beskrivna ovan är okunskap, och att människor som okunniga inom ett ämne överskattar ofta hur mycket (lite) de kan. Och tyvärr så finns det gott om skeptiker som tror att deras bakgrund inom IT gör dem till experter inom såväl biologi som samhällskunskap. Ja, jag raljerar lite nu –men tyvärr så handlar skepticism alltför sällan om att säga ”jag vet inte, vi frågar den här experten” och mer att uttala sig tvärsäkert på lösa grunder.

Här närmar vi oss också ett annat problem inom rörelsen -nämligen en i mångt och mycket svart-vit syn på världen. Endera är något bra eller så är det dåligt, endera så är något vetenskap eller så är det alternativmedicin. Visst, i väldigt många frågor är ju gränsen knivskarp (homeopati fungerar inte utöver placeboeffekten, t ex).
Men mer kunskap så följer ofta att man börjar få en mer nyanserad bild av vad det vara månde. Och ska man verka mot osanningar är det även viktigt att nyanserna kommer fram. Det finns i många fall en gråskala mellan medicin och alternativmedicin, mellan vetenskap och pseudovetenskap som sällan får synas i skeptisk argumentation. Vetenskap dikterar för övrigt sällan att något är på ett visst sätt –utan säger istället att det här, och det här, och det här är starka bevis för att det ligger till på det här sättet. Men inom skeptikerrörelsen så är det på ett visst sätt. Nyanser, och vetenskapligt tänk på riktigt, finns det lika lite plats för som det finns för osäkerhet inom skeptikerrörelsen.

blomrad-mini

Interna problem inom Vetenskap och Folkbildning

Vetenskap och Folkbildning är en förening med enorma interna problem. Det finns stora konflikter inom föreningen som folk endera aktivt förnekar, eller inte vill göra något åt. Istället för att prata ut används härskartekniker som total tystnad eller pikar.

Egentligen hade jag tänkt undvika att spela ut sexistkortet, men jag vill ändå göra en notering. Inom VoF så finns det på pappret en stor medvetenhet om sexism, och man pratar gärna om vikten av fler kvinnor inom rörelsen och på ledande positioner. Men det är ändå konstant så att mäns arbete värderas högre, och även män som betett sig väldigt illa kan räkna med stöd.

blomrad-mini

Jag skulle kunna fortsätta, men jag tror att mina läsare vid det här laget har en ganska god bild av var problemen ligger.

Men jag ser mig inte längre som en del av skeptikerrörelsen. Helt enkelt för att de problem som finns inom rörelsen i allmänhet och Vetenskap och Folkbildning i synnerhet är för stora för att jag ska känna mig bekväm med att fortsätta associeras med dem. Och nej, stanna kvar och verka för en förändring är inte ett alternativ. Jag har försökt. Det går inte, i alla fall kan jag inte göra det.

Men som sagt. Jag har de åsikter och värderingar jag har. Om någon annan känner samma sak, och som på riktigt är intresserade av att arbeta för en rörelse där man vågar se på såväl världen som sig själv med kritiskt blick, så är ni välkomna att höra av er.

Marcello Truzzi

Marcello Truzzi, sociologi professor – en av den internationella rörelsens grundare. Ett år efter rörelsens grundande lämnade han rörelsen.

Truzzi hoppade av rörelsen med motiveringen att målet för den nya skeptikerrörelsen var att bekämpa andlighet. Och redan efter kort tid så kallade senare sina forna kollegor för ”pseudoskeptiker”. Han menade att skeptikerrörelsen drevs av fanatiska personer som inte var intresserade av sanningen utan bara ville kontrollera informationsflödet på framförallt det medicinska området.

Maria Lennernäs

Maria Lennernäs, docent vid Uppsala universitet och professor vid Högskolan i Kristianstad, vill inte vara förknippad med föreningen Vetenskap och Folkbildning. F.d. kontaktperson för VoF. Läs mailkonversation här.

Dock är det lite oklart om hon ångrat sig.

Ingemar Nordin

Ingemar Nordin, professor på temat Hälsa och samhälle och som varit medlem i VoF nästan sedan starten, skriver så här om varför han går ur som medlem i VoF:

”Det är tråkigt att se hur en organisation som i början hade ambitionen att hålla den skeptiska och vetenskapliga fanan högt alltmer har förfallit till att bli en klubb för naiva besserwissrar. Föreningen har blivit en vetenskapens dödgrävare snarare än en vetenskapens försvarare.”

Kommentera här – facebook-gruppen ”Voffaren”

Dela det här:

Dela detta:

Your email will not be published. Name and Email fields are required