Glantz har gjort följande påstående: ”Det finns inte någon som helst vetenskaplig publicerad kunskap om att amalgamfyllningar korroderar och därmed frigör kvicksilver”. I Socialstyrelsens vetenskapliga råds utredning från (1982) fastslår professor P.O. Glantz et.al. detta. (Omnämnt i Magnus Nylanders bok ”Fri från amalgam”, Amalgamskadefonden, 1998, s. 21 samt Jaro Pleva, fil.dr. i kemi/spec. korrosion av metaller i sin skrivelse till Dentalmaterialutredningen 2003.)
Oredligheten/fabriceringen/forskningsfusket
Påståendet är inte sant. Glantz har medvetet fabricerat nämnda nya kunskap/påståenden. Detta efter sina studier/forskning i/av/från den vetenskapliga litteraturen. Därefter har han oredligt rapporterat ut denna lögn till samhället. Det är även en historieförnekelse och lyckad historieförfalskning.
Bevis/argumentation som styrker/visar att oredlighet har begåtts.
Bildbevis som visar att amalgamfyllningar korroderar och därmed frigör kvicksilver. Bilden visar hur amalgam på bara några år korroderar och svettas ut större delen av sitt kvicksilver. Detta har man varit medveten om sedan 1840-talet (se historiebeskrivning) och i otaliga synbara observationer sedan dess. Men först 2002 dokumenterat på bild.
Konventionell silveramalgamfyllning i tvärsnitt, efter klinisk användning: Det mörka ytskiktet har omvandlats (korroderat) till korrosionsprodukter, som inte innehåller något kvicksilver (initialt 50%). Bild tagen i Svep-Elektron-Mikroskop (SEM.) (Jaro Pleva, fil.dr. i kemi/spec. korrosion av metaller. Länk http://www.kvicksilver.org/0211/dental.shtml
Historien och fakta bekräftas än en gång 1998 i och med att Socialstyrelsen fastslog ”att visserligen avger amalgam betydande mängder av kvicksilver, vilka troligen/möjligen kan ha effekter på människokroppen, men det är inte bevisat att man blir sjuk av det”. Gäller än idag 2022. (“Socialstyrelsens allmänna råd om bemötande av patienter som relaterar sina besvär till amalgam och elektricitet”, SOSFS 1998:3 [M], 1998, eller i Socialstyrelsens expertgrupp, “Blir man sjuk av amalgam?”, SoS-rapport 21, 1994.)
Följdeffekter av oredligheten för historiebeskrivningen, forskningen, samhället i övrigt och för människors hälsa.
Glantz oredliga påståenden fick en stor påverkan på samhället. Påståendet duperade/indoktrinerade tandläkare, läkare, vetenskapssamhället, Socialstyrelsen, regeringen, riksdagen, myndigheter, rättsväsendet, media (etablissemanget), historiebeskrivningen och inte minst en stor del av befolkningen och blev till sist en accepterad uppfattning/sanning.
Jaro Pleva, fil.dr. i kemi/spec. korrosion av metaller. Brev till Dentalmaterialutredningen 2002-12-10.
Jag vill utnyttja den i Inbjudan nämnda möjligheten att komma med synpunkter till utredningen. Det är en gammal svaghet på det dentala materialområdet, att materialrelaterade frågor överlåtits fullt ut åt tandläkare. Detta har länge varit otillfredsställande av två huvudsakliga anledningar:
* Dels brist på vetenskaplig materialkompetens hos de tandläkare som har gjort materialrelaterade bedömningar, ex vis om dentala amalgams korrosion och härmed förbunden exponering för frigjort kvicksilver. Dessa har oftast varit lekmän, som icke desto mindre anlitats som ”experter” för viktiga yttranden till myndigheter.
* Därutöver har det tyvärr visat sig, att ovannämnda lekmän inte alltid varit objektiva, utan partiska. De har tagit ovedebörliga hänsyn till annat än sanningen. Hänsynen till personliga bindningar och tidigare tvärsäkra uttalanden från tandläkarkåren har varit alltför tydliga. I framtiden krävs alltså även materialkontroll av tredje opartisk och obunden instans.
Det är inte svårt att inse de stora faror för folkhälsan och rättssäkerheten en sådan situation innebär, särskilt i det svenska systemet, där ett fåtal experter fick möjligheten att bestämma Socialstyrelsens inställning i bl a amalgamfrågan. Jag vill nämna en av dessa, som mer än någon annan hade
inflytande över dentala materialfrågor, nämligen Maud Bergman, f d professor på Umeå Universitet. Hennes och hennes kollega Per-Olof Glantz’s utlåtande till Socialstyrelsen (1982) har orsakat myndighetens felaktiga inställning och låsning i amalgamfrågan.
